Korfu

 

När jag kom till Korfu bar jag med mig en tydlig skepsis. Ön var större än de andra jag hade besökt, mer omtalad, mer fylld av berättelser om charterhotell och fulla stränder. Jag förväntade mig något som var slätstruket, anpassat och lite för högljutt. Redan på vägen från flygplatsen bekräftades delar av min farhåga. Trafiken var tät, skyltarna många och intrycken staplades på varandra utan att riktigt landa. Det kändes som en plats som ville visa upp sig.

De första dagarna höll jag fast vid den känslan. Jag såg folkmassorna i de mest kända områdena, menyerna som upprepade sig, tempot som var högre än jag var van vid. Det var lätt att tänka att Korfu hade gett upp något av sin egen rytm för att bli bekväm för andra. Jag betraktade ön mer än jag deltog, som om jag stod lite vid sidan av och väntade på att något skulle hända.

Det som ändrade allt var att jag började röra mig bort från det uppenbara. Inte långt, bara tillräckligt för att bruset skulle dämpas. En morgon tog jag en mindre väg som inte verkade leda någonstans särskilt. Där öppnade sig landskapet på ett annat sätt. Gröna kullar som rullade mjukt, olivträd som stod tätt och oregelbundet, hus som bar spår av både omsorg och försummelse. Det var där Korfu började tala med en annan röst.

Jag märkte hur ön bar på en ovanlig frodighet. Till skillnad från många andra grekiska öar var det gröna inte ett undantag utan en grundton. Växtligheten låg tung över marken, och luften kändes fuktigare, nästan mjuk. Det skapade ett lugn som jag inte hade förväntat mig, en känsla av att landskapet höll kvar saker snarare än blåste bort dem.

Mötena med människor förändrades också. När tempot saktade ner blev samtalen längre, blickarna mer närvarande. Det fanns en självklar stolthet, men också en vardaglig trötthet inför turismen som jag kunde förstå. Ändå fanns där en vilja att visa ön bortom ytan, inte genom stora gester utan genom små val. Ett tips om en strand som låg lite längre bort. En taverna som inte låg vid vattnet men där maten lagades med omsorg.

Jag började uppskatta Korfu just för dess motsägelser. Här fanns både det tillrättalagda och det oförutsägbara, ofta sida vid sida. En livlig strand kunde övergå i en tyst stig på bara några minuter. En kväll med mycket folk kunde följas av en morgon där allt kändes nästan övergivet. Det var som om ön tillät båda världarna att existera samtidigt, utan att helt smälta samman.

Med tiden släppte min skepsis sitt grepp. Jag insåg att Korfu inte bad om ursäkt för sin popularitet, men den definierades inte heller av den. Under ytan fanns en djupare struktur, formad av historia, natur och ett vardagsliv som fortsatte oavsett säsong. När jag väl började se det, blev ön generös.

Det som stannade kvar hos mig var inte de stora vyerna eller de mest fotograferade platserna, utan känslan av att Korfu behövde tid. Den gav inte allt på en gång. Den krävde att man stannade upp, tog omvägar och accepterade att första intrycket inte var hela bilden. När jag lämnade ön gjorde jag det med en stillsam respekt, medveten om att min initiala tvekan hade varit en del av resan. Det var just genom den som Korfu till sist fick visa sin charm.