Mitt första möte med Parga var en solig eftermiddag i början av juni, då luften fortfarande var mild och doftade av salt och blommor. Jag hade hört talas om den lilla kuststaden i nordvästra Grekland, men ingenting kunde förbereda mig för den skönhet som mötte mig när jag rundade den sista kurvan på vägen och där, framför mig, låg Parga som en pärla inbäddad mellan berg och hav.
Staden klättrar uppför en kulle, med husen staplade på varandra som om de vill nå så nära himlen som möjligt. De är målade i pastellfärger – rosa, blått, gult – och ger ett intryck av att vara direkt hämtade ur en konstnärs palett. Smala gränder slingrar sig mellan husen, ibland så trånga att man knappt kan sträcka ut armarna. Där finns små torg, dolda av bougainvillea och vinrankor, där gamla män spelar tavli och barn leker med en boll. Det är som att tiden har stannat, eller åtminstone sakta ner, och låtit sig sjunka in i en lugnare rytm.
När jag gick ner mot hamnen kände jag hur stenarna under mina fötter var varma av solen. Hamnen är hjärtat i Parga, en plats där livet pulserar. Fiskare lagar sina nät medan turister promenerar längs kajen och beundrar de små båtarna som gungar i vattnet. Det finns tavernor överallt, med bord som står så nära vattnet att man nästan kan doppa fingrarna i det turkosa havet medan man äter. Doften av nyfångad fisk, olivolja och örter blandas med ljudet av skratt och glas som klingar. Jag minns att jag beställde en portion saganaki och en kall Mythos-öl, och medan jag åt tittade jag ut över vattnet och såg solen sjunka bakom ön Paxos i fjärran.
Parga har också en rik historia, och det märks överallt. På toppen av kullen står en venetiansk borg, byggd på 1500-talet, som vakar över staden. När jag klättrade upp dit en kväll, precis innan solnedgången, kunde jag se hela Parga utbredd under mig. Det var som att titta på en tavla, där havet, bergen och husen smälte samman i en harmonisk helhet. Borgen bär på minnen från strider och erövringar, men idag är den en tyst vittne till stadens lugn.
Men det som verkligen fick mig att förälska mig i Parga var människorna. Greker är kända för sin gästfrihet, och i Parga tog de det till en ny nivå. Varje gång jag gick in i en butik eller en taverna blev jag hälsad med ett varmt leende och en fråga om hur min dag hade varit. En gång, när jag frågade efter vägen, bjöd en äldre dam in mig på kaffe och berättade om stadens historia medan vi drack det starka, grekiska brygget. Det var som om jag inte bara var en turist, utan en del av gemenskapen, åtminstone för en stund.
När kvällarna kom blev Parga ännu mer magisk. Staden badade i ett varmt, guldsken och ljudet av musik från tavernorna blandades med sorlet från människor som promenerade längs kajen. Ibland stannade jag upp och lyssnade på en bouzouki-spelare, vars musik ekade genom gränderna och fick mig att känna en djup längtan efter något jag inte riktigt kunde sätta ord på. Andra kvällar satt jag på en restaurang med utsikt över havet och åt en långsam, god middag medan jag såg hur månskenet dansade på vattenytan.
När jag tänker tillbaka på min tid i Parga, är det stränderna som först dyker upp i minnet. Parga har flera stränder, men det är kanske Valtos-stranden som är den mest kända och älskade. Den ligger precis intill staden, som en naturlig förlängning av dess livliga atmosfär. Valtos är en lång, grund strand med guldgult sand och vatten så klart att man kan se sina tår när man står i knädjup. Där finns solstolar och parasoller att hyra, och längs stranden radar sig tavernor och caféer upp, där man kan beställa en kyld fruktjuice eller en fryst café frappe medan man lyssnar på vågornas milda sorl. Det som gör Valtos så speciell är dess närhet till staden – man kan simma på morgonen, äta lunch i hamnen och sedan återvända för en eftermiddag i skuggan under en olivträdslund.
Men om man vill ha lite mer lugn och ro, är Kryoneri-stranden ett perfekt val. Den ligger bara några minuter bort från Parga, men känns som en helt annan värld. Kryoneri är omgiven av grönska och har ett mer avskilt läge, vilket gör den idealisk för dem som vill komma bort från folkmassorna. Vattnet här är lika kristallklart, men stranden är mindre, mer intim, och omgiven av klippor som ger en känsla av att vara i en liten vik. Jag minns hur jag en gång kom dit tidigt på morgonen, när solen precis hade börjat värmas, och hade hela stranden för mig själv. Det var som att tiden hade stannat, och jag kunde bara ligga där och lyssna på fåglarna och det milda bruset från vågorna.
För den som är villig att utforska lite längre bort, finns det stränder som är riktiga pärlor. En av mina favoriter är Lichnos-stranden, som ligger några kilometer söder om Parga. Den är större och mer öppen, med en lång sandremsa och vatten som glittrar i turkos och smaragd. Lichnos har en mer vild och orörd känsla, med få byggnader och mycket natur. Där kan man gå långa promenader längs vattenbrynet, samla snäckor eller bara sitta och titta ut över det oändliga blå. Ibland kommer det små båtar som lägger till vid stranden, och man kan köpa färsk fisk direkt från fiskarna – en upplevelse som känns både äkta och oförglömlig.
Men om man verkligen vill uppleva något extraordinärt, måste man ta båten till Antipaxos. Den lilla ön, som ligger bara en kort båtfärd från Parga, är känd för sina stränder med det mest fantastiska vattnet jag någonsin sett. Voutoumi-stranden är den mest berömda, med sin vita sand och vatten som skiftar i alla tänkbara nyanser av blått. Det är en strand som nästan känns overklig, som om någon hade målat den för att skapa en perfekt bild av paradiset. När jag var där första gången, kunde jag knappt tro mina ögon – vattnet var så klart att jag kunde se fiskar simma runt mina fötter, och sanden var så mjuk att det kändes som att gå på sammet. Det finns inga stora hotell eller restauranger här, bara några små kiosker som säljer kallt vatten och frukt, vilket gör att stranden känns orörd och äkta.
En annan dold pärla är Erimitis-stranden, som ligger på den norra delen av Antipaxos. Den är svårare att nå, men det är just det som gör den så speciell. Man måste vandra en bit eller ta en liten båt för att komma dit, men när man väl står där, med de vita klipporna och det turkosa vattnet, känns det som om man har upptäckt en hemlighet. Stranden är liten och omgiven av klippor, vilket ger en känsla av att vara i en egen liten värld. Jag minns att jag en gång tog med mig en picknick och tillbringade hela dagen där, utan att träffa på en enda annan person. Det var en av de mest fredfulla upplevelserna jag någonsin har haft.
Stränderna runt Parga är inte bara platser att sola och bada på – de är levande delar av landskapet, med sina egna berättelser och stämningar. Varje strand har något unikt att erbjuda, oavsett om det är den livliga atmosfären i Valtos, den avskilda lugnen i Kryoneri, den vilda skönheten i Lichnos eller det överjordiska paradiset på Antipaxos. Och det är just den mångfalden som gör området så magiskt. Oavsett vilken strand man väljer, känns det alltid som om man har hittat sin egen lilla bit av himlen på jorden.