Skopelos

 

Skopelos mötte mig utan åthävor. Det fanns inget ögonblick som kändes som en entré, ingen tydlig markering av att jag hade anlänt till något särskilt. Just därför infann sig känslan nästan omedelbart. Som om ön inte presenterade sig, utan snarare lät mig upptäcka den i min egen takt. Slutet av maj bar med sig en stillhet som kändes medveten, som om sommaren ännu höll andan.

Redan första morgonen slog lugnet rot. Gatorna var vakna men inte upptagna, kaféerna öppna men inte påträngande. Samma människor rörde sig långsamt mellan platserna, som om ingen hade bråttom att bli någon annanstans. Det fanns en känsla av vardag snarare än säsong, och jag började misstänka att det var just därför allt kändes så orört. Som om ön ännu inte hade bytt skepnad för sommaren.

Naturen var närvarande på ett sätt som inte krävde uppmärksamhet. Tallarna sträckte sig ner mot vattnet utan dramatik, och stigarna genom grönskan verkade använda mer av lokala fötter än besökarnas. Havet låg klart och öppet, nästan väntande, och på stränderna fanns gott om plats för tankar som fick ta tid. Att bada blev något man gjorde när det kändes rätt, inte något man planerade.

Det märkliga var känslan av att vara ensam utan att vara isolerad. Jag visste att andra fanns där, men de gjorde inga avtryck i stämningen. Det var som om Skopelos fördelade sin tystnad generöst, så att alla kunde få sin del utan att störa någon annan. Ibland passerade någon på en moppe, ibland hördes ett samtal på avstånd, men ingenting bröt rytmen.

Jag började tänka på ön som hemlig, inte för att den var okänd, utan för att den inte gjorde sig till. Den krävde inget av mig. Jag behövde inte förstå den, bara vistas i den. Dagarna gled förbi med små variationer i ljus och temperatur, och det var tillräckligt. Jag gick, satte mig, såg på, åt när jag var hungrig. Allt kändes självklart.

På kvällarna blev stillheten ännu tydligare. Ljuset mjuknade, ljuden drog sig tillbaka, och luften bar spår av hav och växtlighet. Det fanns en känsla av att dagen var färdig, inte slut. Jag satt ofta kvar längre än jag tänkt, utan anledning. Skopelos skapade utrymme för sådant. För att stanna upp utan mål.

Med hyrbilen tog jag mig först norrut mot Glossa. Vägen dit slingrade sig uppåt genom tät grönska, och ju högre jag kom desto mer öppnade sig utsikten. När jag väl var framme kändes byn som något som klamrade sig fast vid berget snarare än låg på det. Husen låg tätt, gatorna var smala och livet pågick i ett lugn som inte verkade anpassat efter någon annan än de som bodde där. Jag gick runt utan mål, satte mig en stund och såg ut över havet som bredde ut sig långt nedanför.

En annan dag körde jag ner mot Panormos. Det var en helt annan känsla. Vägen ledde mjukt ner mot vattnet, och landskapet öppnade sig mer för varje kurva. Här var närheten till havet tydlig, både i ljuset och i ljuden. Jag stannade länge, badade, satt kvar efteråt utan att känna någon brådska. Panormos kändes inbjudande på ett lågmält sätt, som en plats där det var lätt att bli kvar längre än planerat.

Jag körde också till Agnontas, en liten hamn där allt kändes samlat kring vattnet. Bilarna stod stilla, båtarna låg lugnt förtöjda och rörelserna var få men självklara. Det var en sådan plats där tiden verkade formas av måltider och ljus snarare än av klockor. Jag åt enkelt, såg ut över hamnen och lät eftermiddagen rinna iväg.

Vid flera tillfällen tog jag vägen upp mot Kastro. Körningen dit krävde lite mer uppmärksamhet, men belöningen kom i form av stillhet och utsikt. Där uppe kändes Skopelos äldre, mer avskalad, nästan eftertänksam. Jag stannade inte länge, men tillräckligt för att känna hur ön bar på fler lager än de som syntes från kusten.

Alla dessa turer var korta i avstånd men rika i känsla. Hyrbilen gjorde det möjligt att röra sig mellan platser som var tydligt olika men ändå hörde ihop.

När jag till sist lämnade ön bar jag med mig en ovanlig sorts tacksamhet. Inte den där som följer av starka upplevelser, utan en lågmäld sådan, grundad i känslan av att ha fått vara ifred på rätt plats vid rätt tid. Kanske var det slutet av maj som gjorde det möjligt. Kanske var det Skopelos själv. Det spelade ingen roll. Det som betydde något var känslan av att ha varit någonstans som inte behövde bli funnet, utan bara besökt.